74 
LIFVETS FIENDEK 
gemenheter mot hennes man ? Ja , det mäste vara en artikel igen — hon kunde se det pä det uttryck af förbittring , som flog öfver Hesslers ansikte . 
»Är den uslingen nu framme igen , » ropade den unge amanuensen och sprang upp . »Och den skall man vara tvungen att möta här i trapporna alla dar . . . Gud vet hvad han kan taga sig tili . Jag tycker han stirrar riktigt hemskt pä en , när man möts . » 
Hessler instämde . Han kastade tidningen ifrân sig och gick med stora steg af och an i rummet . Han talade för sig själf afbrutna ord om bitterheten af att dag ut och dag in se sin gärning misstydd och förhänad . Det var en verklig grämeise , som sjöd inom honom , men hans ätbörder voro offentlig - hetens stora och oäkta , och hans röst fick nägot af skädespelarens beräknade patos . 
Sâ tog han sina papper och gick tyst och mörk in i sitt arbetsrunv Det kom en tung förstämning öfver kretsen och strax därpä bröto barnen upp . Fru Ida blef ensam i den tysta salen . Brasan hade brunnit ned . Väggurets pickande hördes straft genom tystnaden . Hon sökte läsa vidare i sin sagbok , men det var , som orden plötsligt förlorat all makt öfver fantasien . Rummet var füllt af offent - lighetens stora ord , och leende i mjugg skyndade sagovärldens bebyggare mot dörren . En gammal fru , som ej var lycklig , blef ensam kvar vid en kolnad vinterbrasa och en sagbok , som ej ville gifva illusion . — 
Tre trappor upp i sainma hus läg Otto Imhoffs rum med dess dubbia karaktär af förmak och