CLVIIl

Sjökriget  1511.  Danska  härjningar  på  Öland.
Vigtigare  voro  såsom  vanligt  Danskarnes  företag  till  sjös,
särdeles  emedan  Liibeckarne  hade  detta  året  mycken  svårighet ­
  att  komma  i  gång  med  sina  rustningar,  kejsaren  och
andra  furstar  ville  med  afseende  på  olägenheterna  för  handeln
på  Östersjön  stifta  fred  och  deras  egna  bundsförvandter  visade ­
  så  stor  likgiltighet  eller  vanmakt,  att  Danska  flottan
nästan  utan  motstånd  kunde  hemsöka  dem.  Först  d.  26  Juli
blef  Lübeckarnes  flotta  färdig  att  utlöpa;  men  dessa  ville
dock  ännu  icke  gifva  efter  eller  afstå  från  förbundet  med
Sverige,  hvilket  från  Svensk  sida  synes  hafva  varit  ifrågasatt
(N:r  362),  sannolikt  i  sammanhang  med  de  underhandlingar,
som  leddes  af  ärkebiskop  Birger  (N:r  359).  I  början  af  sommaren ­
  beherrskade  Danska  flottan  under  Jöns  Holgerssons
befäl  fullständigt  farvattnet  mellan  Kalmar  och  Lübeck,  så
att  Johan  Månsson  måste  tänka  på  att  sända  ett  bref  öfver
Kiga,  för  att  få  det  fram  till  Lübeck  (N:r  360).  Det  lyckades
likväl  med  ett  bud  öfver  Stralsund,  och  Hemming  Gadd  kunde
sedan  underrätta  rådet  i  Lübeck,  att  det  icke  var  vårt  fel,
att  de  icke  fått  någon  underrättelse  från  Sverige,  enär  man
utrustat  ett  präktigt  fartyg  med  24  mans  besättning  under
befäl  af  Staffan  Sasse;  men  det  hade,  genom  förräderi  säges
det,  blifvit  taget  af  Danskarne  (N:r  365,  jfr  360).
Det  var  naturligt,  att  man  under  sådana  förhållanden
skulle  åter  känna  någon  oro  å  de  Svenska  strandörterna.
Det  sades,  att  K.  Hans  hotat  hemsöka  Östergötland,  och  man
tänkte  der  på  försvarsanstalter  (N:r  361).  I  Kalmar  län  hölls
af  allmogen  ständig  vakt  vid  stranden,  åtminstone  sedan  Danska ­
  flottan  visat  sig  i  sjön.  Johan  Månsson  lät  sina  knektar ­
  understödja  dem,  och  hade,  såsom  han  uttryckte  sig,
låtit  dessa  göra  en  kyrkeväg,  att  »skjörbjuggen  skall  icke
förgå  oss  här  nedre».  Det  var  naturligtvis,  på  det  de  skulle
komma  fram  den  genaste  vägen  utefter  hafsstranden.  Staden
var  dessutom  väl  förvarad,  och  Hr  Svantes  bössor,  som  fått
stadna  qvar  efter  belägringen,  voro  upplagda  på  tornen  och
kring  muren,  innebyggarne  voro  beslutna  att  försvara  sig  till
det  yttersta.  Också  blefvo  fiendens  försök  att  göra  landstigning ­
  i  grannskapet  af  Kalmar,  både  norrut  vid  Skäggenäs
och  söderut  vid  Hagby,  afslagna,  och  blott  en  enda  gård  blef
på  förra  stället  afbränd  (N:r  365).
Äfven  på  Öland  hade  man  redan  tidigt  på  sommaren
börjat  rusta  sig  både  med  bössor  och  andra  vapen  (N:r  360).