pa midten ai' " vägen 
5 
Nu fönsterbjälkens kors pâ golfvets tilja mot dunklet tecknas af — det dagas skall , hur länge än mitt lijärta künde vilja fâ gräta ut vid mörkrets bönepall . 
Välan statt upp ! Min majtid väl är lyktad , och lyktad vandringen mot ber gets topp . 
Frán stigarne är mor'gondrömmen flyktad , som väfts af trots , af illusion och hopp . Den första klasen fallit , och pâ vagen försommarns fâgelkvitter hörs ej mer , om jag mig vänder mot de gângna Stegen , som mot en mörk cypressalle jag ser . 
Dock tyst därmed ! Min middagshöjd är inne , och hur det är , det dock känns skörit att stä i solens heia glans pâ bergets tinne med hvarje synvidd kyligt klar och blä . Uti mitt hufvud nya tankar trängas , djupt i mitt hjärta nya känslor gro ; af lifvets fullhet än mitt bröst vili sprängas här högt pâ fjällets middagsklara ro . 
Sä kom , du ängstigt skydda grynings läga , som viger in mitt trettionde är ,