180 IB OCH LILLA CHRISTINE. 
icke ett tecken till kärna kunde upptäckas, den var fylld 
som af snus eller mull: den var maskäten som det kallas. 
»Ja, det kunde jag just tro» menade Ib, »hur skulle 
det inuti den lilla nöten kunna rymmas det allra bästa. 
Christine får hvarken fina kläder eller guldvagn ur sina 
nötter!» 
Och vintern kom och det nya året kom. 
Och flera år förflöto. Nu skulle Ib läsa för presten 
som bodde läng väg derifrån. Vid den tiden kom en dag 
pramkarlen till Ibs föräldrar och omtalade att lilla Christine 
nu skulle ut att tjena för sitt uppehälle, och att det var 
en sann lycka för henne att hon kom i de händer hon kom, 
att hon fatt tjenst hos ett så hederligt folk; tänk bara, hon 
skulle till den rika krögarns på Herningsidan, vesterut; der 
skulle hon gå matmor tillhanda och om hon uppförde sig 
snällt och hos dem läste till nattvarden, ville de sedan bhe- 
halla henne som eget barn. 
Och Ib och Christine togo farväl af hvarandra, fäst- 
mannen och fästmön som man kallade dem; och hon vi- 
sade honom vid afskedet att hon ännu hade qvar de två 
nötterna som hon fick af honom då de gingo vilse i skogen, 
och hon sade att hon i sin klädkista gömde de små trä- 
skor han som gosse hade skurit och gifvit henne. Och så 
skiljdes de åt. 
Ib blef konfirmerad, men stannade i sin moders hus, 
ty han var en skicklig träskomakare och skötte under som- 
maren det lilla åkerbruket; hans moder hade ingen annan 
hjelp dertill. ty Ibs fader var död.