EN BEI - LMANSKARAKTÄRISTIK 
47 
hela lefnad sammanfaller med denna tid , är sä godt som alldeles oberörd af dess innersta anda . 
Ty hvad var upplysningstidens mest centrala punkt , den midtpunkt , frân hvilken alla dess âskâd - ningar utstrâlade ? Hvad annat än en egendomlig skepsis , en reaktion mot 1600 - talets auktoritets - dyrkan , en misstrogen benägenhet att undersöka lag och bokstaf , ett ofta naivt och ytligt , men alltid hänfördt och kamplustigt behof efter frigörelse ? Denna Oppositionelia idégâng , olika färgad hos sina tusen olika barare , är alldeles främmande för Bellmans lynne . I en tid , dà känslan själf blir resonör , är han ensam oreflekterad lifsberusning , omedelbart och omedvetet sjungande stämma . Se pá hans satirer , hvilka man künde tro hvila pâ nâgon djupare . reflexion , pâ nägon moralisk harm , med en basis af positiv öfvertygelse ! Som helt ung man skrifver han en liten straffpredikan öfver »flickors ostadighet» . Han ondgör sig en smula öfver , att Chloris förnöter sin tid med att pryda och spegla »sin läckra jungfrukropp» . Det är Chérubin , som moraliserar Susanna , innan han fàtt tilltagsenheten att kyssa henne . Sedan följer en större social och politisk satir , M â ri a n . Den har till och med motto frân Juvenalis , och i det otillständiga partiförtryck , som râdde vid dess fram - komst , har den nog kunnat reta en eller annan af de anfallna dârarna i mânan , men i sig själfva hafva de uddlösa stroferna ingen verklig skärpa . Det är en gosse , som springer och smäller med en leksakspiska , och samma oskyldiga , svaga karak - tär hafva skaldens señare satirer — ocksâ när han