- 2 - 
Bergman polariserar hârt de bägge typerna av teater . Deras utgângs - punkter och förutsättningar är sä " diametralt motsatta som gärna kan 
tänkas . ( ) Den ena utgâr frân en färdig teater , som vili skaffa sig 
en arbetarpublik . Den andra utgâr frân arbétarpubliken , som vili skaffa sig en egen teater " . 
Vilken var dà den egna teater som arbetarpubliken enligt Bergman ville skaffa sig ? Läser man vidare i Bergmans artikel 
finner man snart att det just är den " färdiga " teatern som arbetarna genom självverksamhet ska göra till sin . 
Motsättningen mellan arbetarteatern och folkteatern bottnar som Bergman ser det i att folkteatern inte förmätt mota de teaterovana arbetarnas bristande kompetens med ett adekvat scensprâk . Arbetarteaterns syfte blir dà att i pedagogisk anda öva upp arbetarnas kunskap och känslighet . " Och publiken följer tröget denna teaters utveckling alltifrân de första stapplande amatörstegen upp mot driven konstnärlig och teknisk fulländ - ning . " 
Arbetarteatern tycks bli en förberedande skola tili folkteatern och motsättningarna , som Bergman sâ kraftigt framhävde , verkar upplösas . " Den avancerade arbetarteatern , i vilken skâdespelarna hunnit upp tili det professionella stadiet , synes mig vara den bästa och enda füllt konsekventa formen för folkteater , d . v . s . av professionell teaterverksamhet för 'folket' . " 
Motsättningen upploses tydligast i frâga om repertoaren . För en arbetarteater blir pjäsvalet inte svârt , menar Bergman . Skâdebanan och Arbetarnas teaterkommitté har visât vagen : " Repertoaren kan tänkas vara ungefär densamma i bâda fallen : realistiska skâdespel med nutids - motiv , gärna med social tendens , utgörande en spegelbild av arbetarnas eget liv och deras kollektiva säväl som individuella problem ( ) M . 
Den naturalistiska teaterns sociala drama blir alltsâ gemensam för folkteatern och arbetarteatern . Den funktionella förbindelsen mellan de tvâ teatertyperna klarläggs ytterligare av Bergmans avslutande anmärkning i artikeln i Frihet : han har velat pâpeka att " arbetarteatern är den nödvändiga grund , ur vilken arbetarklassens intresse för teatern mâste spira fram " . 
Bergmans engagemang för arbetarteatern gäller inte i stört för den reformistiska arbetarrörelsen , i vilken han hade sitt organisatoriska sammanhang . I stället präglas nog socialdemokratins förhällande tili amatörkulturell verksamhet tidigt av ett ointresse eller rent av en misstro . Det kan därför verka problematiskt att jagx ^vill 
göra Bergmans syn pâ arbetarteatern representativ för socialdemokratins ställningstaganden . Men medan de försök Bergman gjorde att verkligen