- 20 - 1 . 10 . Arbetarteater . 
Uär Arthur Magnussem i proletkul'ts anda skrev om " Kommunistiskt nöjesliv " i Stormklockan'24^September - 192Y - att'ètt sâdant vore eh - väg att " ge kommunistisk ideologi som motgift " till den borgerliga kulturen , klagade han samtidigt över att " amatörlagen har spelat rent smâborgerliga pjäser , man har sjungit , deklamerat och last opp stycken av allt annat än kommunistisk tendens " . Samma kritik mot ungdömsklubbarnas amatörlag märks i Klubbisten nr 9 1927 dar man angriper stycken av typ " 'En fiffig betjänt' och andra visserligen komiska , men ohjälpligt smâborgerliga och innehällslösa saker , som vâra amatörlag nu mängenstädes fröjdar sin publik med " . 
Ett liknande angrepp , men med en annan adress , gjorde Gösta M Bergman i sin " Teaterhandbok för amatörer " ( 193 * 1 ) • enkät hade visât att hos de ca 25O teaterklubbarna knutna tili ABF dominerade " en oöverskädlig massa s . k . folklustspel , triviala och tarvliga farser och bóndkotfiiska tablâer , 
^ li 
( ) smâ anekdotiska lustspei och farser frân 1800 - talet samt rent 
affärsmässiga " lokalrevyer , sammanfattningsvis " den borgerliga teaterns 
24 
allra värsta tredjeklassprodukter " . 
Uppenbarligen bildade bâde kommunisterna och socialdemokraterna med Gösta M Bergman front mot den gängse amatörteaterrepertoaren . Men medan Gösta M Bergman ville byta ut den mot folkteaterns naturalistiska sociala drama , hänvisade Arthur Magnusson och Klubbisten tili en existerande reper - toar av agitatoriska pjäser , tryckta i partiets och ungdomsförbundets tidningar eller i haften av partiets förlag . 
Man kan alltsâ säga att Bergman fann lösningen pâ amatörteaterns . . repertoar - problem i den borgerliga teateroffentlightten , medan kommunisterna sökte den inom arbetaroffentligheten . 
När Gösta M Bergman i Prihet nr 11 1929 forde fram folkteaterns repertoar som ett föredöme för arbetarteatern utropade han i en bisats att " det är ganska naivt att tro att den grovt tillyxade agitationssketchen skulle vara det enda konsekventa självuttrycket för en svensk arbetares själsliv " . 
Det är ytterst fâ gânger som Bergman eller nâgon annan inom den teater han representerar nämner denna " andra " arbetarteater som vi velat ! komma ât , eller vice versa . Det är osäkert om Bergmans anmärkning skulle vara en släng ât den kommunistiska teaterverksamheten eller om den gällde pjäser med politisk propaganda överhuvudtaget ( sâdana spelades ju ocksâ av unga socialdemokrater , t . ex . i valpropagandan ) . 
Säkert är i varje fall att dessa tvâ typer av arbetarteater hade sin fot i skilda offentlighetssammanhang .