- 21 - 
Det resonemang som vi forde med Ola Holmgren kring begreppet 
proletärlitteratur gäller ocksâ för teaterns vidkommande . Liksom man kan tala om en litterär institution när man vili sammanfatta de norm - system som pâ olika nivâer bestämmer vilka former litteraturen ska ta sig , är det riktigt att tala om en " teatral institution " när man vili beskriva regier , förväntningar , konventioner etc . som bestämmer hur teatern ska fungerà . 
När vi säger olika nivâer rör det sig när det gäller teatern om sä olika saker som den arkitektoniskt fastlagda relationen mellan seen och salong ( tittskâp , arena etc . ) , teaterlokalens ägandeförhällanden ( stadsteater , privatteater etc . ) , dess biljettpriser , repertoarOcK publiksammansättning , kritikerinstansen , konventionerna i samband med teaterbesöket ( teatersupé eller diskussion med skâdespelarna etc . ) , osv . 
Jag känner inte tili nâgot försök att redogöra för den teatrala tionen . Och jag tänker själv inte utveckla begreppets innebörd här . Viktigt är emellertid i vârt sammanhang att den teatrala institutionens normer liksom i fallet den litterära Institutionen avsätter sig ocksâ pâ verkets egen nivâ , i dramats text och i uppsättningens vidare semiotiska sammanhang . 
Vi minns att i den borgerliga litterära offentligheten är det typiska verket den klassiska jag - romanen . Det är svârt att finna nâgon direkt motsvarighet inom teatern . Men vi ska här ta hjälp av Peter Szondis avhandling " Det moderna dramats teori 1880 - 1950 " frân 1954« Szondi har där undersökt de normer och normbrott som gäller för det moderna dramat , dvs . granskat den teatrala Institutionen pâ verkefcs egen nivâ . ^ 
1 . 11 . Dramat och det sociala stoffet . 
Med " drama " menar Peter Szondi inte vilken teater som heist , utan en bestämd teaterform , med sitt Ursprung i renässansen och uppbyggd Oy en rad karaktäristiska grundsatser . 
Det är absolut ( dvs . primärt och autonomt ) och känner därför endast sin egen realitet . Det visar sâledes oberoende gentemot författaren , âskâdaren och skâdespelaren . 
Dramat bygger pâ handlingens , tidens och rummets enhet . Tiden är det närvarande . Handlingen är kausalt motiverad och handlingens sfär är det melianmänskliga . 
Peter Szondi menar nu att dessa grundsatser , dvs . dramats " form " , sedan artonhundratalets slut hâller pâ att lösas upp . Vii den tiden